Jag vet att ni är arga, oroliga, besvikna och kanske ledsna. Nä, det är ni nog inte. Men det finns nog kanske någon där ute som tänker "fan, varför har det där lchfparet slutat blogga för?". Det sket sig helt enkelt. Att blogga är som att gå en smal balansgång. Om man inte är fokuserad och ger sig fan på det så ramlar man av. Man måste få det till en rutin, annars kan det bli jobbigt. Jag har för mig att det tar sex veckor för att komma in i en ny rutin. Så länge höll vi inte i. Fast det där med sex veckor vet jag inte om det stämmer. Vet inte vart jag har hört det. Det kan ha varit något sånt som Leffe utanför systemet sagt. Sånt man också ta med en nypa salt. Jag har fortfarande kört lchf under tiden jag inte bloggat. Inte riktigt helhjärtat. Jag har carbosuidat några helger.
Jag lovar och svär att göra mitt allra bästa för att hålla den här bloggen levande och av högsta kvalité. Vad som verkligen är motiverande är att folk går in här även fast vi inte har bloggat! Folk kommenterar! Folk gillar våra mandeloopsies! Folk lagar vårt recept! Det får mig så taggad, fortsätt kommentera!
Om ca sju veckor, lördagen den femte maj så springer jag Kungsholmen runt, 10 km. Den här veckan har jag kommit igång med springandet, jag har varit ute fyra gånger. Två gånger sprang jag 3,6 km och de andra två 4,8 km. Förutom det så har jag promenerat 13 km. För att påminna er så är mitt mål att springa loppet under 60 min. Jag kommer förmodligen skriva en himla massa om hur springandet går.
Imorgon, tyvärr kära läsare, så kommer det att ätas kolhydrater. Emma fyller nämligen år. Hurra för henne! På födelsedagar får man faktiskt äta precis vad man vill. Förutom om man är allergisk, diabetiker eller jättetjock förstås.
På återseende, kära läsare!
/Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar